torsdag 12 juli 2007

Och så var det det här med karaoken...

Svensk media rapporterar om Nordkorea antingen då det har skett någonting relaterat till sexpartssamtalen – eller, som nu, då det finns något sådär småkul och exotiskt att berätta om.

Nyheten går ut på att regimen nu ska ha utfärdat ett dekret i de sino-koreanska gränsområdena om omedelbart förbud mot de ”privata” karaokebarerna (antagligen rör det sig om människors hem och teknisk utrustning köpt av kinesiska smugglare).

Antagligen har DN tagit nyheten från Reuters som i sin tur har läst den hos Dong-A Ilbo; DN uppger dock ändå Dong-A Ilbo som källa. Problemet är dock att DN återger samma citat ur det påstådda dekretet som Reuters, vilka båda hänvisar citaten till Dong-A Ilbo, men ingenstans på Dong-A:s hemsida lyckas jag hitta några sådana citat*. DN skriver:

Den sydkoreanska dagstidningen Dong-A Ilbo har tagit del av dekretet från det nordkoreanska "ministeriet för folkets säkerhet" som förbjuder privata karaokebarer.

Där heter det att förbudet införts för att "krossa fiendens ränksmideri och för att fullständigt utmana dem som hotar det socalistiska systemets existens".

Det enda jag lyckas hitta på deras hemsida rörande det hela är en ledarartikel som tar upp karaoken som ett belägg för tesen att regimen i nord ser det alltmer förekommande insmugglandet av sydkoreanska videoband/CD-skivor i landet som ett allt större problem. Hela den tesen tycks både Reuters och DN missa totalt – och därmed går vad som skulle kunna ha varit en korrekt och intressant analys av läget – dessutom i svensk media – helt förlorad. Bengt Albons skulle antagligen inte ha förlorat mer än några minuter av sin arbetsdag på att läsa lite hos originalkällan, och jag tycker att han skulle ha vunnit så mycket mer.


*Jag hävdar inte att citaten inte existerar, jag undrar bara vart. Kanske fanns de i pappersupplagan av Dong-A Ilbo.

tisdag 10 juli 2007

Gårdagens KCNA

I förrgår (den åttonde juli, juche 96/2007) var det tretton år sedan Kim Il Sung gick bort. Detta uppmärksammades naturligtvis av KCNA.
De som klagar över enkelspårighet hos svensk media är egentligen rätt bortskämda. Den nionde juli handlade tolv av 21 olika nyheter om någonting relaterat till Kim Il Sung. Det är ungefär 57% av nyheterna för dagen. Här är rubrikerna:

Floral Baskets Laid before Kim Il Sung's Statues

Kim Il Sung Remembered in Foreign Countries

July 4 Joint Statement Supported in Switzerland

Abolition of NSL Demanded

Kim Il Sung's Works Published and Studied Worldwide

Statues of Kim Il Sung Erected in Different Places

Kim Il Sung Remembered by Schoolchildren

Accomplishing Kim Il Sung's Cause of Building Rich and Powerful Country Called for

Homage Paid to Kim Il Sung

Kim Il Sung Lives in Mind of World People

Homage Paid to Kim Il Sung by KPA Commanding Officers

DPRK's Cause of Independent and Peaceful National Reunification Supported

Korean People's Struggle Supported in Guinea

Kim Il Sung Remembered by Cambodian Crewmen

Release of Protesters against FTA Demanded

Meeting Held in China to Remember Kim Il Sung

Dismantlement of "UN Command" and Pullback of U.S. Forces Demanded

Events Held to Remember President Kim Il Sung

Life for People's Happiness

Japanese Authorities' Moves to Seize Hall of Chongryon Headquarters Denounced

Abe Group's Suppression of Chongryon Assailed

De två sista pressmeddelandena berörde den senaste tidens turbulens kring Chongryon i Japan. Nordkoreanerna är inte direkt glada över att en betydande inkomstkälla kanske är på väg att försvinna, och det syns tydligt hos KCNA. Över huvud taget kan KCNA vara en bra indikator över vad Nordkorea bryr sig om för tillfället. Eller, åtminstone vad de vill måla upp för omvärlden att de bryr sig om.

Jag har även roat mig med att kolla upp hur KCNA reagerade på terrorattackerna den 11:e september. Jag blev förvånad av frånvaron av insinuationer om att USA har sig självt att skylla, att det är tragiskt att civila dör men att USA mördar människor dagligen världen över, etc…Det enda KCNA hade att rapportera var:



DPRK stance towards terrorist attacks on U.S.
Pyongyang,
September 12 (KCNA) -- A spokesman for the DPRK Foreign Ministry today answered
the question put by KCNA as regards the large-scale terrorist attacks on the
United States. He said: Terrorists' large-scale attacks made
on the U.S. by blowing themselves up in planes on Tuesday have caught the
international community by great surprise. The very regretful
and tragic incident reminds it once again of the gravity of terrorism.
As a UN member the DPRK is opposed to all forms of terrorism
and whatever support to it and this stance will remain unchanged.
The DPRK approaches the incident from this point of view.

Uttalandet kan för övrigt tyckas låta en aning motsägelsefullt med tanke på hur många internationella terrorister (såsom PLO-medlemmar och en av de inblandade i kidnappningsplanerna för Anna-Greta Leijon i Sverige) Nordkorea har tränat och finansierat. Mer om det i någon annan bloggpost.
Dagen därpå, den 13: e september, var allting som vanligt igen. Nordkoreas och Kubas utrikesministrar hade pratat med varandra, det hade krävts ett tillbakadragande av amerikanska trupper från Sydkorea av någon obskyr organisation, och så vidare. Business as usual.

måndag 9 juli 2007

Berättelse från ett annat liv

I en intervju i Herald Tribune berättar Shin Dong Hyuk om vad han kände när han som 14-åring tvingades se sin mamma avrättas genom hängning. Han var arg. På henne.

Min pappa snyftade, men jag grät inte. Jag kände ingen kärlek till henne. Än idag hatar jag henne för vad jag blev utsatt för på grund av henne.
Intervjuerna med Dong Hyuk är intressanta av två anledningar, förutom det uppenbart spännande och upprörande i att läsa om livet i ett nordkoreanskt koncentrationsläger.

1. Shin Dong Hyuk är så vitt jag vet den första någonsin att lyckas fly till Sydkorea från ett läger av typen "total control zone"; läger som fångarna inte är menade att komma ut levande ifrån. I de läger som kallas för "revolutionizing zones" är syftet att rehabilitera fångarna från reaktionära brottslingar till brinnande revolutionärer; i dessa läger ges fångarna många timmar ideologisk skolning samt utbildning i de båda ledarnas liv och verksamhet. En vistelse i en "total control zone" är det inte meningen att man ska överleva. Där lär man sig att bryta kol i gruvor eller hugga ved, inte att bli en äkta revolutionär socialistisk medborgare avsedd att få leva i arbetarparadiset.

2. Den unika inblicken i lägerlivet bidrar till att förklara en väldigt viktig faktor för upprätthållandet av det nordkoreanska kontrollsamhället: rädslan. I Nordkorea är de här lägrena officiellt hemliga, men samtidigt finns det troligtvis en ganska stor ryktesspridning kring dem. De flesta anar nog vad som väntar någon som stämplas som politisk brottsling*. Man vet vad som kan hända om man gör fel.

Jag väntar med spänning på Shin Dong Hyuks självbiografi. Jag skulle gissa att en sådan är skriven senast inom ett par år.

*Begreppet 'politisk brottsling' har en helt annan betydelse i Nordkorea än i de mer konventionella diktaturerna. En 'politisk brottsling' i Nordkorea kan vara någon som till exempel har tittat på ett insmugglat videoband med inspelade sydkoreanska tv-program, någon som råkar yttra sin frustration över matbristen offentligt eller faktiskt någon som råkar nynna på en sydkoreansk sång som man i hemlighet har lyssnat på på en modifierad radio. För mer läsning i ämnet, se t ex U.S. Committee For Human Rights in North Korea's rapport "The hidden Gulag: Exposing North Korea's Prison Camps".

Anställd hos UNDP i Nordkorea får sparken efter kritik

Artjon Shkurtaj, numera fd anställd hos UNDP i Nordkorea, anklagar FN-myndigheten för att ha sagt upp honom från sitt forna jobb på grund av att han talade för högt om regelbrott och rena olagligheter i samband med UNDP:s verksamhet i landet. Under sin första arbetsdag uppger han att han hittat en bunt med falska dollarsedlar i ett kassaskåp på sitt kontor. Han talar även om hur de nordkoreanska myndighetsrepresentanterna vägrade gå med på att låta de av UNDP anställda nordkoreanerna få betalt i den lokala valutan WON; ingenting annat än euro eller dollar skulle accepteras som betalningsmedel. Betalningsmedel som naturligtvis var tvungna att gå genom staten för att sedan betalas ut till de anställda. Jag tvivlar starkt på att många tusenlappar av alla miljoner faktiskt har hamnat i de avsedda fickorna.

Man kan ganska enkelt konstatera att Nordkorea inte är det lättaste landet för hjälporganisationer att ha att göra med. Till och med under svältkatastrofens värre dagar - 1995 - vägrade man att låta FN:s World Food Program arbeta fritt i landet; tillträde gavs först inte till t ex Hamhung eller städer i nordöst såsom Chongjin och Najin. Anledningen antas ha varit att situationen var för katastrofal för att kunna visas upp för västliga ögon; något som bekräftades när WFP till slut - efter hot om att helt lägga ned verksamheten i Nordkorea - lyckades få verka nästan helt utan rörelserestriktioner.

Samma princip gäller för matbiståndet. Det är nu ganska allmänt känt att stora rissäckar donerade från bl a USA och Japan har sålts på de svarta marknaderna, till priser som den genomsnittlige arbetaren knappt kan få ihop genom ett års ihärdigt sparande. Mönstret är tydligt; ni i Väst får hjälpa oss på våra villkor. Det är ett privilegium för er att få göra det.
Samma attityd beskriver Erik Cornell i sin bok om livet som den första västerländska diplomaten att någonsin öppna en ambassad i Pyongyang; de utländska representationerna sågs snarare som upprättade och verkande till Kim Il Sungs ära än som vanliga diplomatiska representationer.

Med de erfarenheterna kanske det inte är konstigt att vissa FN-instanser, som pragmatiker, inte vågar utmana de minst sagt enorma strukturproblem som finns inom de nordkoreanska myndighetsapparaterna och det nordkoreanska sättet att arbeta. De vet vad som kommer att hända. Den nordkoreanska staten skulle förmodligen inte dra sig för att slänga ut hjälparbetare, utländska "gäster", som har mage att kritisera det socialistiska arbetarparadisets system.

Cynikern skulle kalla det hela för ett praktexempel på hur genomruttet och stabilitetskramande FN är, medan en person som sover med organisationens flagga ovanför sängen antagligen skulle peka på vilka de direkta effekterna skulle bli om FN-organisationerna tvingades ut ur landet och mena att man därför ibland måste rätta sig efter "värdarnas" regler och ageranden.

Vem som än har rätt så är jag i alla fall övertygad om en sak; att Artjon Shkurtaj talar sanning. Det är varken en nyhet att den nordkoreanska staten sysslar med pengatvätt eller att den föredrar hårdvaluta framför WON. Det enda nya är att någon faktiskt har vågat riskera någonting genom att prata högt om det.

Se bl a BBC

lördag 7 juli 2007

Bilder från Rajin-Sonbong





För oss som tycker om "annorlunda" bilder från Nordkorea är den här artikeln strålande. Genom kinesiska turister har Daily NK fått tag på bilder från den ekonomiska frizonen i Rajin-Sonbong (nordöstra Nordkorea). Sedan zonens öpnnande 1991 har verksamheten inte gått överdrivet bra; de enda investerarna har varit Chongryon-japaner (som mest har investerat i Nordkorea av pliktkänsla) och enstaka kinesiska affärsmän, varav den allra största, Albert Yeung Sau Shing, är känd bland annat för en rättegång där han stod åtalad för att ha misshandlat och hållt en av sina anställda fängslad under en tid. De övriga anställda som var kallade att vittna hade plötsligt glömt bort vad som hade hänt. Inte ens offret själv lyckades komma ihåg någonting...




Det är Albert Yeung Sau Shing som driver "Emperor Hotel & Casino". Även en annan känd maffiamedlem- Stanley Ho - driver ett kasino i Nordkorea, dock inte i Rajin-Sonbong utan i källaren under Yanggakdo-hotellet i huvudstaden Pyongyang.




Bilderna hos DailyNk är även en påminnelse om många av de vackra platser som finns i Nordkorea. Många tänker säkert på landet som en stereotypisk kommuniststat - smutsigt, fult och grått - och det är en bild som stämmer till viss del; särskilt vad gäller de mer eftersatta städerna såsom Sinuiju. Men även motsatsen - höga berg, vattenfall och öppna grönområden finns i Nordkorea, även om det kanske inte är något som den genomsnittlige nordkoreanen får ta del av särskilt ofta.

Det går sådär för Chongryon






Chongryon håller kongress

Chongryon mår inte bra. Glansperioden med 200.000 medlemmar fick ett tvärt stopp då Nordkorea runt 2001/2002 så smått började hinta att man, som omvärlden så länge hade misstänkt, vid upprepade tillfällen hade kidnappat japanska medborgare och tagit dem till Nordkorea, där de tvingades att lära ut saker som ”västerländskt beteende” och det japanska språket till bl a nordkoreanska spioner. Fine, då kanske frågetecknena kring de försvunna japanerna en gång för alla kunde redas ut. Eller? Var det så enkelt?

Knappast. Nästan direkt riktades den japanska allmänhetens misstänksamma ögon mot organisationen för etniska koreaner i Japan – Chongryon.








Chongryons högkvarter i Tokyo



Chongryon är en enorm organisation som bildades kort efter andra världskrigets slut för att kämpa för de sedan länge diskriminerade koreanerna i Japans rättigheter. Organisationen präglades av en stark nationalism, och därmed föll det sig ganska naturligt att alliera sig med det mest nationalistiska av de båda koreorna – nämligen den norra sidan. På grund av det bröt sig en del av medlemmarna loss och bildade Mindan, en organisation med liknande uppgift fast med sympatier för syd.


Genom åren har Chongryon förutom att samla in rigorösa summor med pengar till Nordkorea även ägnat sig åt att hjälpa landet med narkotikasmuggling, ett visst mått av spioneri samt vapenhandel. En stor del av den avancerade militärteknologin som Nordkorea tros inneha sägs ha köpts och exporterats av Chongryon från Japan. Man har även utbildat spioner och tränat dem i kampsporter i källaren i organisationens stora huvudkontor i Tokyo.


Det är det huvudkontoret som den senaste incidenten handlar om. Chongryon har tydligen – trots de finansiella tillgångarna – stora ekonomiska problem. Obetalda skulder och lån har lett till att huvudkontoret har beslagtagits av japansk polis. Tidigare polisräder mot Chongryons högkvarter har lett till att Nordkorea har hävdat att deras nationella suveränitet har kränkts, något som skulle kunna tolkas som ett oväntat ärligt erkännande av något som många sedan länge har hävdat: Chongryons huvudkontor har i praktiken fungerat som en nordkoreansk inofficiell ambassad. Nordkoreanska ambassader världen över har som bekant haft lite speciella uppgifter såsom just försäljning/smuggling av narkotika och svartsprit, men många välbelagda misstankar har riktats mot Chongryon även angående försvinnandena av japanska medborgare.

För hur skulle nordkoreanska agenter kunna ordna något så avancerat som spårlösa försvinnanden av japanska medborgare, i ett land där man inte ens har en ambassad? Affären med de kidnappade japanerna ledde till stora medlemsförluster för Chongryon, men även till trakasserier mot den koreanska befolkningen i Japan. Skolor drivna av Chongryon vandaliserades, och det har berättats om hur koreanska skolbarn under långa perioder inte har vågat gå vägen till och från skolan av rädsla för verbala och fysiska attacker. Nu tycks Chongryon alltså återigen ha stora problem – och frågan är om de den här gången faktiskt är av den grad att de går att reparera. Det återstår att se, men regimen i Pyongyang verkar i alla fall inte vara till mycket hjälp för de människor som under så lång tid har försett dem med presenter, pengar och underrättelseuppgifter.

fredag 6 juli 2007

Ledare i Chosun Ilbo om GNP:s u-sväng

Grand National Party, Sydkoreas största konservativa parti, har tidigare varit känt för sin hårdföra politik gentemot Nordkorea; något som t ex för några veckor sen ledde till en smått komisk incident. Den GNP-representanter som åkt till Nordkorea för att fira sjuårsdagen till minne av det interkoreanska toppmötet år 2000 fick inte sitta tillsammans med de övriga sydkoreanska delegaterna vid ceremonin i Pyongyang – han nekades fysiskt tillträde till ett evenemang under dagen och skulle inte få sitta på VIP-läktaren på kvällen. Värdarna från Pyongyang tycker inte särskilt bra om GNP, någonting som ofta visar sig genom KCNA:s rubriker och val av nyheter.

Nu verkar GNP ha övergett den gamla politiken till förmån för solskensmys tillsammans med de övriga partierna. Chosun Ilbo skriver:

The Grand National Party has performed a near-complete U-turn in its North Korea
policy. The party’s latest North Korea policy announced on Wednesday may as well
be called the GNP’s version of the Sunshine Policy. Comprehensive aid to North
Korea is at the core of the new policy direction, with projects such as inviting
30,000 North Korean workers to the South for vocational training programs,
supporting the construction of a Seoul-Shinuiju expressway, modernizing North
Korean factories, limited supply of electricity, and the creation of special
tourism zones in Mt. Kumgang and Mt. Seorak. The GNP decided not to push North
Korea to give up its nuclear program in return for providing it with 150,000
tons of rice and much-needed cash through the Mt. Kumgang tours and Kaesong
Industrial Complex.
The GNP criticized its existing “security first,
exchanges later” North Korea policy, saying such an approach was unrealistic in
today’s post-Cold War climate.


Alltså, ungefär den politik som förs idag av den sydkoreanska ledningen. De hökar som tror på hårda tag mot Nordkorea får nog sluta hoppas Sydkoreas regering, oavsett hur årets val slutar.

torsdag 5 juli 2007

Kort fakta om Nordkoreas moderna historia

För att förstå det moderna Nordkorea så behöver man gå tillbaks till 1910, då Japan efter många år av försök lyckades göra Korea till sin koloni. Vad som följde beskrivs av de flesta koreaner som en lång tid av kolonialt förtryck; ett förtryck som fortfarande idag på många vis präglar den nordkoreanska politiken genom de ofta aggressiva utfallen mot Japan. Kolonialtiden skapade också en koreansk nationalism som även den starkt präglar den nordkoreanska retoriken. Det var i en kommunistisk koreansk patriotgerilla som Kim Il Sung, Nordkoreas avlidne men konstitutionellt evige president, levde den del av sitt liv som förmodligen har gett upphov till allra mest mytbildning och lyriska beskrivningar. Huruvida Kim Il Sung var den framstående och modiga gerillaledare som den officiella propagandan beskriver kommer man förmodligen aldrig att kunna få ett exakt svar på, men klart står i alla fall att han var aktiv i den väpnade antijapanska kampen under en period (mer om detta kan läsas i uppsatsen som jag länkar till i högerspalten).

Vid andra världskrigets slut då Japan besegrats delades Koreahalvön upp mellan segermakterna. Den södra delen ockuperades av USA och den norra av Sovjetunionen i två ockupationszoner som gick längs den 38:e breddgraden och endast var avsedda att vara temporära, men i augusti 1948 etablerades med kort intervall en syd och en Nordkoreansk stat.
De två ockupationsmakterna drog sig snart bort från halvön fysiskt, men Sovjetunionen lämnade kvar en hel del utrustning och ett antal militära rådgivare, de passade även på att utbilda en stor armé innan sin avfärd från Korea.

Många historiker hävdar att både Sydkoreas president Syngman Rhee och Nordkoreas president Kim Il Sung under tiden före Koreakriget ivrigt försökte övertyga sina respektive beskyddare om ett löfte om uppbackning vid en invasion av motsatt sida (ett faktum som i och för sig skulle kunna motsägas med Nordkoreas under den tiden avsevärt större armé). Kim Il Sung lyckades först, med att övertala sina två allierade Mao Tse-Tung och Josef Stalin. Den 25:e juni 1950 anföll Nordkorea sin sydliga granne. FN med USA i spetsen beslöt under månaden därpå att komma till sydsidans undsättning, och kriget var igång. Senare under kriget, då FN-styrkorna började röra sig mot den koreanska gränsen mot Kina beslöt Mao om att skicka in ett stort antal ”frivilliga” soldater i kriget för att sluta upp på nordsidan.

Koreakriget brukar ibland kallas för det mest meningslösa kriget någonsin. Till exempel så invaderades och befriades Seoul av de respektive arméerna fyra gånger om – men kriget slutade ändå precis där det började; vid den 38:e breddgraden. Dock slöts ingen fred utan endast ett stilleståndsavtal, detta är något som Nordkorea ibland använder som argument för att försvara den massiva kontrollen av medborgarna; landet ligger ju faktiskt i krig. Varför Sydkorea trots den formella krigssituationen lyckas existera som en fri demokrati brukar man dock inte få något svar på.

Under tiden efter Koreakriget präglades faktiskt regeringspartiet i Nordkorea, det Koreanska Arbetarpartiet (förkortas KWP på engelska) av inre motsättningar, och ett visst motstånd mot Kim Il Sungs ledarskap existerade. Detta motstånd gjorde Kim Il Sung effektivt och en gång för alla slut på 1956. Vid ett möte med det Koreanska Arbetarpartiets centralkommitté pekade ett antal kritiker på att det skulle kunna vara bra att minska en aning på personkulten kring Kim Il Sung, och att fria fackföreningar kanske vore en bra idé. Kritikerna stämplades direkt av Kim Il Sung som förrädare, amerikanska infiltratörer och kontrarevolutionärer. ”Jag är en imperialismens knähund” ska en av de åklagade tårögd ha sagt under den efterföljande rättegången (där alla de anklagade tvingades till bekännelser). Flera tiotals personer hängdes och många fler skickades till de koncentrationsläger som Kim Il Sung tidigare låtit bygga. Detta brukar beskrivas som den största utrensningen i det Koreanska Arbetarpartiets historia, och många historiker menar att det var då som Kim Il Sung slutligen grep tag om den totala makten över partiet.

Sjuttiotalets Nordkorea var en period av hög tillväxt och ett högt välstånd i relation till grannen i syd. Perioden brukar kallas för ”Chollima”, efter en flygande enhörningsfigur i koreansk mytologi. Men Sovjetunionens upplösning och minskat bistånd från Kina ledde ändå till en ekonomisk katastrof under nittiotalet. Svälten var massiv, och vissa forskare hävdar att så många som upp emot tre miljoner människor dog under perioden som i Nordkorea kallas för ”Den hårda marschen”. Namnet kommer från den vandring från Koreas södra del till Kina som Kim Il Sung sägs ha genomfört som trettonåring.

Koreahalvön har sedan krigets slut varit en väldigt spänd plats och krig har ofta varit nära förestående. Stämningen har dock lättats upp sedan Kim Dae-Jung, en före detta dissident i Sydkorea, blev landets president. Hans politik gentemot Nordkorea brukar kallas för ”solskenspolitiken”. En mjukare retorik och ett massivt bistånd till nord var några av de faktorer som gjorde politiken framgångsrik i den meningen att krigsrisken sjönk. År 2000 hölls det första toppmötet mellan de två länderna, och numera diskuterar man kontinuerligt tillsammans hur man ska kunna lösa de gemensamma problemen och frågetecknena. Men läget är fortfarande inte helt okomplicerat, Nordkorea hävdar fortfarande suveränitet över hela Korea, med olika argument. Ett brukar ibland vara att man hävdar sig ha genomfört hemliga, underjordiska val i Sydkorea, där resultatet blev ungefär som i Nordkorea – 99% ville naturligtvis då ha Kim Il Sung som sin president.

Nordkorea har sedan länge haft en ganska speciell strategi för att skaffa sig hårdvaluta till statskassan och till ambassaderna runt om i världen. Man har helt enkelt uppdragit åt tjänstemän på sina ambassader runt om i världen att sälja narkotika, vapen och svartsprit. Pengatvätt har också varit vanligt förekommande, liksom mer eller mindre ljusskygga vapenaffärer med framför allt Iran och Pakistan. Sedan några år verkar dock strategin till stor del ha ändrat form – nu handlar det mer om legitim affärsverksamhet, ofta i form av handelsbolag i Hong-Kong och övriga sydostasien. Man har även etablerat två s k ”industrizoner” – en i Rajin-Sonbong i nordöst, och en nyligen uppstartad i Kaesong, nära gränsen mot Sydkorea. Den senare har utvecklats i samarbete med det sydkoreanska konglomeratet Huyndai-Asan. Det återstår att se hur framgångsrik den senare blir; den förstnämnda zonen i Rajin-Sonbong har nämligen knappt lockat ett enda företag. Detsamma gäller för den tilltänkta zonen i Sinuiju, som aldrig blev av just av den anledningen. Men trots tidigare misslyckanden verkar den nya vägen se klar ut; Nordkorea försöker åtminstone delvis att orientera sig mer och mer mot resten av världen och deras sätt att skaffa sig välstånd. Vissa menar att utvecklingen är väldigt lik den som skedde i Kina.
Mer om Koreahalvön kan man med fördel läsa i någon av de böcker som jag rekommenderar i Koreabloggens högerspalt