Låt oss börja med att konstatera några saker:
- Relationerna mellan Syd och Nordkorea har alltsedan 1948 kunnat ta väldigt drastiska vändningar från en dag till en annan. Detta är en helt naturlig konsekvens att av Sydkorea har ett, låt oss säga mer dynamiskt politiskt system än sin nordliga granne.
- De diplomatiska relationerna mellan Syd och Nordkorea ligger trots de kontinuerliga agressiva utfallen från Nordkorea i praktiken på en historisk toppnivå. Syd och Nordkorea handlar med varandra i en utsträckning som hade varit helt otänkbar till och med under Kim Dae-Jungs första solskenspolitiska mandatperiod.
- Vad Nordkoreas ledare säger är en sak, vad de gör är en helt annan.
Jag menar att Nordkorea aldrig skulle göra någonting så drastiskt att det skulle kunna innebära ekonomiska förluster. Man kan dra upp kilometervis med fakta för att belägga detta, men det främsta argumentet torde vara det faktum att den interkoreanska handeln i år har slagit sitt historiska rekord.
Det diplomatiska spelet är en sak. Pengar är en annan.
Pingat till intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om Nordkorea, Sydkorea, handel, ekonomi, diplomati
3 kommentarer:
Om pengar var huvudmålet skulle dom väl ha ett helt annat ekonomiskt system från början?
Sant. Men regimen förstår troligen att de måste skapa en någotsånär stabil och givande ekonomi för att kunna upprätthålla det system de valt. Jag menar att det på lång sikt är en omöjlighet, och att de ekonomiska reformerna KAN vara början till slutet, eftersom de i längden kommer att innebära för många avsteg från ideologin. Men mycket talar såklart också emot min teori. Detta är dock en annan, mycket längre diskussion...
Man skulle för övrigt enklare kunna definiera det som en balansgång mellan vinster och förluster. Nordkorea vinner ideologiskt på den senaste tidens obstruerande och krångel, men man förlorar mycket litet ekonomiskt. Egentligen är det mycket smart gjort, ur ett juche-perspektiv.
Skicka en kommentar