Därför bloggar jag anonymt

Det kan tyckas fegt och kanske paranoidt att blogga anonymt om Nordkorea. För vad skulle jag egentligen riskera med att skriva under inläggen med mitt riktiga namn? Det är ju inte som att nordkoreanska spioner en dag skulle knacka på min dörr och dra med mig till Yodok. Våra inhemska Nordkoreasupporters är nog inte heller särskilt farliga.

Det verkar finnas många fördelar med att blogga med sitt riktiga namn. Det kan skapa en mer personlig koppling till läsaren, och ger ett seriöst intryck. Dessutom är jag rätt stolt över många av mina inlägg.

Men det finns en faktor som för mig väger tyngre än alla de andra. Jag har inte varit i Nordkorea än, men jag ska åka dit en dag. Nordkoreanska ambassader tycks på senare tid ha blivit mindre restriktiva med att bifalla visumansökningar, men varför ta några risker?

Det-säkra-före-det-osäkra-argumentet fick precis tunga belägg. När jag spanade igenom mina besöksloggar för den senaste veckan stötte jag på den här hemsidan och en artikel om KFA:s (Korean Friendship Association - Nordkoreas internationella vänskapsförening) andreman Björnar Simonsen, som i en rad refererade till mig.

Björnar Simonsen har i ett mail till hemsidans ansvarige meddelat att han har lämnat in en polisanmälan för förtal, vilket han säkert har goda belägg för då sidan b la uppger att Björnar är "zoosexuell" och skriver utförligt om hans påstådda kärleksaffärer. Jag gissar att sidans upphovsman inte har en aning om vilka Björnar har och inte har varit kär i; mest sannolikt är att han hade glömt att ta sin medicin dagen då han skrev texten om Björnar. Min poäng ligger inte där.

Nej, det relevanta i sammanhanget är att Björnar försöker matcha hemsidans upphovsman i haveri genom att anmäla denne även till Nordkoreas säkerhetstjänst "för brott mot lagar och regler som gäller i folkrepubliken Korea". Björnar passar på att hota med att sidans upphovsman kan komma att utlämnas till folkrepubliken (njaa).

Sannolikt blir resultatet av polisanmälan till Nordkoreas säkerhetstjänst inget mer än att den polisanmälde kommer att nekas inresevisum till landet. Vilket kan vara nog så illa.

Jag skulle aldrig få för mig att blogga om Nordkoreavännernas privatliv, det intresserar mig inte. Men rättshaverister på den nivå som många KFA:are verkar befinna sig har en tendens att polisanmäla väldigt friskt. Och nästan varenda inlägg i min blogg skulle nog rätt säkert betraktas som lagbrott i Nordkorea. Vad säger då att en upprörd KFA:are inte skulle få för sig att polisanmäla mig till Nordkoreas säkerhetstjänst - och därmed se till att jag aldrig får resa till Folkrepubliken?

För att göra en lång historia kort; bara risken att jag skulle kunna nekas inresevisum till Nordkorea pågrund av mitt bloggande gör att jag väljer att blogga anonymt. Jag vill nämligen, vilket en återkommande läsare borde kunna förstå, väldigt gärna åka till Nordkorea.

Pingat hos intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om Bloggande, bloggosfären, rättshaverister, galningar, Nordkorea, KFA