Filmkväll på Koreas ambassad (och koreansk film i allmännhet)

Var på filmkväll/mottagning på Sydkoreas ambassad ikväll. Nej, tyvärr var det inget initiativ från ambassadens sida (som moderaterna nyligen verkar ha börjat med för de stora politiska bloggarna) för att få kontakt med Sveriges alla Korearelaterade bloggare - utan någonting jag fick reda på via Koreanska Sällskapets mailinglista. Som vanligt på plats i sådana sammanhang var ett antal adopterade koreaner - och jag. Och några andra Koreaintresserade, såklart.

Det jobbar otroligt trevliga människor på Sydkoreas ambassad på Djurgården. Ambassadören själv (eller?) stod vid dörren och skakade hand med alla besökare. Väl inne fanns en koreansk kock, med blåtandssnäckan på plats i örat, tillsammans med en massa människor vars uppgift det verkade vara att gå omkring och le och sprida trivsam stämning. Om det är en tiondel så trevligt att komma till det riktiga Sydkorea så måste jag verkligen åka snart.

Men, kvällens huvudpunkt var filmvisning. Och det är här jag tyvärr börjar få lite problem. Nordkoreansk film ser jag såklart gärna, vad den än må handla om. Trots att den ofta är väldigt...jag vet inte hur man ska uttrycka det. Obegriplig. Och det har inte främst med språket att göra.

För mig som inte är särskilt van vid koreansk film är strukturen helt omöjlig. Jag fattar helt enkelt ingenting, textremsan till trots.

Först händer det ena, sedan det andra, sedan är alla skådespelarna plötsligt otroligt upprörda och kastar saker på varandra. Någon är ledsen, men det förstår man inte eftersom alla är stenansikten. Huvudpersonen flyr hemifrån, familjen storgråter eller är arg. Huvudpersonen kommer tillbaka typ femtio år senare. Under tiden är Korea en stark, stor och stolt nation som blir förtryckt och kuvad av främmande makter, oftast Japan (detta ligger snarast som en slöja över hela filmen och genomsyrar det mesta). Ingen visar några känslor, men bakgrundsmusiken KANSKE låter en förstå att det är en bra grej som har hänt. Sedan börjar eftertexterna rulla. The end.

Jag menar verkligen inte att vara taskig eller nedsättande; problemet ligger hos mig. Det är jag som inte lyckas begripa någonting, de andra tittarna verkar helt hänga med. Det gällde ikväll såväl som då jag var på den koreanska filmfestivalen på Zita. Jag behöver helt enkelt övning. Några bra tips?

Den första koreanska filmen jag såg var Pulgasari. Då trodde jag att det var det faktum att den var producerad i en planekonomi och att regissören och huvudrollsinnehavaren var kidnappade som gjorde den så konstig. Men i jämförelse med resten av de koreanska filmer jag har sett måste jag säga att den var ett under av logik.

Detta till trots ser jag gärna mer koreansk film, så som sagt - ge mig era bästa tips!

Ping till intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om Sydkorea, Korea, film