fredag 7 september 2007

Bloggare på film, Koreakväll och Chosonun Hanada!













Jag och en vän fick för oss att vi skulle titta på lite Nordkoreafilmer och i våra sinnen föreställa oss att vi drack Soju och Taedonggang.

När vi tittade på den riktigt roliga och spännande filmen Friends of Kim (torrent), så upptäckte jag att mannen som driver bloggen NKeconWatch, Curtis Melvin, är en av deltagarna i marschen som filmens fokus ligger på. Faktum är att Curtis är en av de få personerna i filmen som i motsats till det uttalade syftet med resan åker för att skapa sig en riktig bild av hur Nordkorea ser ut. Konfronterad av myndigheternas filmmakare, efter ett besök på en utställning som berättar om någon mer eller mindre fiktiv amerikansk massaker i Korea, säger han ärligt att det hela faktiskt inte förändrar hans bild av USA. Vilket kan tyckas modigt då han reser med ett sällskap som säkerligen fryste ut honom under resten av resan just på grund av detta.

Filmen visar ett minst sagt annat KFA (Korean Friendship Association) än den officiella bilden.

Nu ska vi fortsätta vårt skålande till frasen "Chosonun Hanada - Korea är ett!"


Intressant?
Andra bloggar om: ,

torsdag 6 september 2007

Spioner i Nordkorea?

Det vore otroligt spännande att få veta vad det här egentligen handlar om.
Espionage acts of a foreign intelligence service were disclosed and smashed some time ago in the Democratic People's Republic of Korea.
The state security organ of the DPRK arrested the spies absorbed to the foreign intelligence service and intelligence agent who commanded them and seized their intelligence apparatuses.

Som så ofta när det gäller rapporter från KCNA så kan de behöva översättas från juche-engelska till vanlig. DPRK Studies gör det och citerar dessutom andra nyhetskällor.

Det här ska jag hålla koll på. Det vore mycket intressant att få veta vad som egentligen har hänt. Kan det ha att göra med något av Nordkoreas i samarbete med utländska företag nystartade industriprojekt? Intern maktkamp i det koreanska arbetarpartiet? En extremt vild och ogrundad teori skulle kunna vara att Kim Jong Ils son, Kim Jong Nam, i samarbete med sin far eller på eget initiativ rensar ut potentiella framtida konkurrenter i kampen om vem som ska få efterträda Kim Jong Il när han dör. Som sagt, det är en väldigt ogrundad och spekulativ teori, men om den visar sig stämma - kom ihåg vart ni läste den först!

Intressant? Andra bloggar om: , , , ,

onsdag 5 september 2007

Mobilbilder från Nordkorea

Förutom att vara en oerhört detaljerad, gripande och spännande berättelse om en flyktingfamiljs långa resa från Nordkorea till Sydkorea - via Kina, Laos och Thailand - så är den här historien, återgiven av brittiska Channel Four, den enda jag hittils har läst om/sett som delvis återberättas med hjälp av en mobilkamera.

Förutom att vara originellt så ger det historien en till dimension. Familjens vardag blir levande när man får se dem posera under bilder på Kim Il Sung, Kim Jong Il och Kim Jong Suk (Jong Ils mamma och en stor revolutionär hjältinna i propagandan). Rädslan och stressen hos den person som filmas när han springer över den snöbeklädda gränsen är oerhört närvarande, trots den dåliga videokvaliteten. Den gråa atmosfären i den nordkoreanska staden Musan - som bara syns i ett snabbt klipp filmat från Kina - är någonting påtagligt.

Läs artikeln, titta på filmen. Tack till Patrick för tipset!
Intressant? Andra bloggar om: , ,

tisdag 4 september 2007

Stolthet till salu

Den som är någorlunda bekant med Nordkoreas retorik, utspel och politik vet att koreansk nationalism är ett genomgående drag. Man nöjer sig ofta dock inte med det – utan hävdar såklart att det är den norra delen av Korea som är den med den stoltaste historien. Det var ingen slump att nordkoreanska ”arkeologer” (enligt officiell utsago) sade sig ha hittat kung Tanguns grav - i Pyongyang. Detta skulle bevisa en gång för alla att Pyongyang var huvudstaden i historiens första koreanska nation, och därmed är ett framtida återförenat Koreas naturliga huvudstad. Meningen med symboliken är tydlig – Nordkorea är det ”riktiga” Korea.

Därför kan jag tänka mig att följande känns lite pinsamt.

” The Korean Central History Museum in Pyongyang is reported to have asked a Japanese journalist to sell a cleverly woven bamboo box, a rare national treasure, for US$700,000.”

Vissa tar den gyllene chansen att strö salt i såren:
“When the incident was made known last Thursday, South Korean cultural experts expressed concern and suggested Pyongyang would be better off if the box were leased to Seoul's National Museum instead of sold.”

Chosun Ilbo skriver mer om det hela.

Intressant. Andra bloggar om: , , , ,

Ideologisk fotboll

Jag har aldrig varit särskilt sportintresserad. Visst har även jag ryckts med i den där allmänna vågen av plötslig nationalism som verkar drabba alla svenskar så fort våra nationella fotbolls eller hockeylag spelar någon avgörande match i någon större turnering, men gruppspelen har jag aldrig brytt mig om. Föränn nu.

Den grupp som Sveriges damlag har hamnat i inför VM i Kina är i sig riktigt kul. Den består nämligen av Sverige, Nigeria, Nordkorea och USA.

Men det är inte det bästa.
Nordkorea och USA kommer att möta varandra i den första gruppmatchen – den 11:e september.

KCNA den 12:e september kommer att bli riktigt spännande läsning, oavsett hur matchen
slutar. Jag gissar på två möjliga notiser:

a) Den koreanska Folkrepublikens ärorika landslag bevisade återigen socialismens överlägsenhet över kapitalismen genom att krossa de amerikanska imperialisterna i den ärorika sporten. Detta hade aldrig varit möjligt utan den Käre Ledaren Kim Jong Ils vägledning och instruktioner i fotbollsspelandets teknik.

b) Den av de amerikanska förtryckarna mutade kapitalistdomaren som avgjorde matchen genom sitt "felaktiga dömande"*, till amerikanernas fördel. Dessutom var de amerikanska spelarna grovt dopade, och därtill så glada över att få vara en stund i ett rättvist och fritt land som Kina, att Nordkoreas ärorika damlandslag inte kunde förmå sig själva att inte låta dem vinna.

*Faktum är att KCNA dagen efter att Iran för ett par år sedan slog Nordkorea med 2-1 just skrev att "orsaken till de nordkoreanska fansens ilska var det felaktiga dömandet av domaren".

Men nästan lika spännande kommer såklart själva matchen att bli, jag kommer att bänka mig vid tv:n med flagga, kimchi och soju.

Läs mer om fotbollen hos DPRK Studies, vars bild jag har stulit till den här bloggposten.

Pingat hos intressant. Andra bloggar om: , , ,

måndag 3 september 2007

Har vi hört den förut?

Nordkorea lovar att de ska ha avvecklat sitt kärnvapenprogram innan år 2008.

Nordkoreanska ambassaden goes Ted Gärestad

I gårdagens serie av inlägg om Svensk-Koreanska Föreningens tidning glömde jag något rätt så spännande.

I Almedalen i Visby 2005 frågade jag en aktiv medlem i Revolutionär Kommunistisk Ungdom om han och resten av organisationen stod bakom andemeningen i de här (ett, två, tre och fyra) artiklarna. Han svarade lite svävande att de egentligen var skrivna som självironiska skämt.
Därför får jag anta att följande är ett utslag av synnerligen elak lyteskomik. Från det senaste numret av Koreainformation:
Sångsuccé med Sim Il Gwang
Ambassadtjänstemannen Sim Il Gwang gjorde succé som sångare på Kommunistiska Partiets och RKU:s sommarläger. Han arbetar på DFRK:s ambassad sedan ett och ett halvt år. Han talar bra engelska och lär sig nu svenska. Därför inbjöds han av Kommunistiska partiet att delta i partiets sommarläger i Tiveden. Under en vecka fick han dagligen träna svenska, vilket han utnyttjade maximalt. Då han deltog i "öppen scen" blev han en mycket god ambassadör för sitt land. Han sjöng två sånger med hjälp av Margareta van Gilpen på gitarr. Med Ted Gärestads "Jag vill ha en egen måne" gjorde han stor succé genom sitt tuffa utspel. Dessutom deltog han i fotboll och andra aktiviteter.
Intressant. Andra bloggar om: , , ,

söndag 2 september 2007

Att gå med paraply i Stockholm när det regnar i Pyongyang - del tre

Mycket mer ur det senaste numret av Koreainformation förtjänar att kommenteras. Men för att inte tråka ut er med långa utläggningar och historiska tillbakablickar avslutar jag med att citera vad som skulle kunna ses som ett underbart exempel på självironi.

Samma person som intervjuade Esko Koskinen – Torbjörn Björkman – har ”recenserat” Caroline Salzingers bok ”Hälsningar från ondskans axelmakter”. Boken handlar om Salzingers upplevelser under resor till Nordkorea, Iran, Irak, Syrien, Libyen och Kuba. Det behöver kanske inte ens påpekas att det i tidningen görs ett tappert försök att såga Salzingers bok. Men jag vet inte hur pass bitande följande argument egentligen är.

”Hennes bok publicerades strax innan jag med en studiegrupp på tjugofyra svenskar besökte Demokratiska Folkrepubliken Korea, DFRK. Vi märkte omedelbart att hon ljuger grovt. Hon påstår att hon bara fick bo på ”ett av de två hotell som får ta emot utlänningar i Pyongyang”. Vi tjugofyra bodde på ett annat hotell än där hon bodde, och gick på kvällarna ofta till Koryo Hotell, ytterligare ett annat hotell med utlänningar. Det finns således fler än två hotell för utlänningar”.

Där fick de henne verkligen. Efter ”grov lögn” om antalet hotell i Pyongyang är det såklart enkelt att konstatera att resten av boken inte är ett dugg läsvärd. Eller?

Men nu till den antagligen omedvetet självironiska avslutningen av recensionen. Efter att ha kommenterat Salzingers uppfattning av Pyongyang som en ”kusligt folktom” stad radas ett antal ursäkter för frånvaron av bilar upp – och det hela avslutas med två i sammanhanget helt fantastiskt roliga meningar.

”Att gå är en mänsklig nödvändighet. Nordkorea är ett överlevnadsexempel för världens alla bilburna och överfeta”.

Jag kan knappt bärga mig inför nästa nummer av tidningen.

Intressant? Andra bloggar om: , , ,

Att gå med paraply i Stockholm när det regnar i Pyongyang - del två

”Livsmedelsförsörjningen hade tryggats” är i sig en ganska uppseendeväckande rubrik, när det handlar om Nordkorea. Och artikeln ter sig än mer anmärkningsvärd när skribenten Torbjörn Björkman säger sig ha suttit ner någon som ”[…]arbetade med att övervaka distributionen av WFP:s hjälp (i Nordkorea på nittiotalet, min anm.)”.

Naturligtvis bör man inte lita på att en skribent för Svensk-Koreanska föreningens tidning återger en intervju helt korrekt. Men även om bara huvuddragen stämmer så är vissa av svaren väldigt anmärkningsvärda då de sägs komma från en tidigare anställd hos World Food Program i Nordkorea.

Han konstaterade att hjälpen distribuerades och lagrades på ett bra sätt. Koreanerna var mycket samarbetsvilliga och projektet var rimligt öppet, transparent. WFP fick besöka nästan alla delar av landet. Han påpekade att ’åtminstone i detta land gick hjälpen fram till dem som skulle ha den’.

Ett sådant svar kommer antingen från någon som under hela sin vistelse i Nordkorea stoppade huvudet under sanden och valde att inte se vad som skedde, eller från någon som ljuger rakt av. Att döma av vad jag efter lite letande med Googles hjälp har fått reda på så är det senare svaret det mest troliga. Men först, lite fakta:

Myndigheterna i Nordkorea gjorde vad de kunde för att mörka det akuta allvaret från de hjälporganisationer som fanns på plats i landet. I början av WFP:s närvaro i Nordkorea, efter 1995 års översvämningar, förnekade FN-organets representanter i landet att någon utbredd svält existerade. Kanske är det inte så konstigt att de drog sådana slutsatser. De bodde trots allt i Pyongyang, och följdes nästan dygnet runt av sina ”guider” – övervakare utsända av myndigheterna.

En sådan naivitet vittnar om total okunskap om Nordkorea, men förhoppningsvis har världens hjälporganisationer lärt sig någonting av vad de senare skulle upptäcka i landet. En medarbetare hos WFP i Pyongyang, Tun Myat, klargjorde att biståndet helt sonika skulle upphöra om inte myndigheterna tillät hjälparbetare att resa fritt inom landet. Myndigheterna blev därmed tvungna att låta WFP-representanter resa även till norra Hamgyong och Yanggang. När man då insåg hur allvarligt läget var på landsbygden utvecklades WFP:s insats i Nordkorea till en av de mest omfattande hjälpinsatserna någonsin i världen. Miljoner människor – till och med fler då än idag – var beroende av den utländska hjälpen för sin överlevnad.

Att hjälpinsatserna i Nordkorea ”gick fram till dem som skulle ha den” är en grov missuppfattning av verkligheten, även om det verkar ha varit den linje som WFP länge arbetade efter i insatsen under nittiotalet.

Den dåvarande ordföranden för Läkare Utan Gränser, Fiona Terry, berättade för The Guardian 2001 att ”genom att kanalisera biståndet genom den regim som är ansvarig för lidandet, så har WFP kommit att bli en del av förtryckarsystemet.” Att regimen delade ut det matbistånd den fick till människor beroende på deras positioner i samhället är något som få ifrågasätter. Det finns otaliga exempel t ex på hur mat som skulle skickas till barnhem helt plötsligt har ”försvunnit”. Samtidigt blir de flesta besökarna på någon av Nordkoreas 350 svarta marknader inte ens förvånade över att rissäckar med amerikanska, japanska och sydkoreanska stämplar säljs öppet till överpriser.

1998 avbröt Läkare Utan Gränser sina insatser i Nordkorea just på grund av att deras bistånd delades ut av regimen till medborgarna beroende på deras positioner i samhället. Att vara partimedlem eller inte kunde innebära skillnaden mellan svältdöd eller knapp överlevnad.

Men det finns en solklar anledning till varför Esko Koskinen, mannen som blir intervjuad i Koreainformation, svarar som han gör. Vad artikelförfattaren av naturliga skäl inte nämner är att Esko Koskinen, förutom att påstått ha arbetat för WFP, även är eller har varit ordförande för den finska motsvarigheten till Svensk-Koreanska Föreningen, något som trots mina icke-kunskaper i finska ter sig rätt så tydligt efter lite efterforskningar. Här kan man läsa om hans deltagande i ett seminarium som Nordkoreasympatisörer från hela Europa deltog i i Köpenhamn 2002. Här berättar KCNA om hur

Esko Koskinen, head of the visiting delegation of the Finland-Korea Association, in an interview with KCNA here on Feb. 11 said that ‘the world's peaceloving people are now enraged at U.S. President Bush's groundless slander made on the DPRK in his "state of the union address.’

Om någon läsare förstår finska – hör gärna av dig till koreabloggen(a)gmail.com. Det här förtjänar att grävas lite mer i, men språket sätter stopp.

Det mest förundrande i det hela är egentligen inte att en medlem i Svensk-Koreanska Föreningen ljuger och undahåller fakta i en artikel i föreningens medlemstidning. Nej, vad jag undrar är om det stämmer att en öppen Nordkoreasympatisör har arbetat för World Food Program i Nordkorea. Det borde definitivt vara en anledning för WPF att se över sin rekryteringsprocess. En vän av den regim som har orsakat de problem som WFP arbetar för att lösa kanske inte var helt lämplig.

För mer läsning om svältkatastrofen i Nordkorea under nittiotalet rekommenderar jag varmt Bertil Lintners bok ”Great Leader, Dear Leader” eller rapporten ”Hunger and Human Rights: The Politics of Famine in North Korea” av Stephan Haggard och Marcus Noland.

Intressant. Andra bloggar om: , ,


RÄTTELSE 3/9: Jag upptäckte nu att jag hade stavat 'Famine' fel. Ingenting stort eller viktigt, bara lite pinsamt.

Att gå med paraply i Stockholm när det regnar i Pyongyang - del ett

För att förenkla läsandet har jag delat upp posten om Svensk-Koreanska Föreningens senaste tidningsnummer i tre delar. Här kommer den första:

I förrgår var en rolig dag för mig. Förutom trevligt fikande med vänner så fick jag hem ett nummer av Svensk-Koreanska Föreningens tidning ”Koreainformation”.

Svensk-Koreanska Föreningen såg förmodligen sina glansdagar på 70-talet, av många anledningar. Det gick bra för Nordkorea på den tiden, de flesta i landet hade ett arbete och mat på bordet, och att göra sig känd som en av de hårdare förtryckarna i världen var svårare då med tanke på den hårda konkurrensen från resten av det socialistiska blocket. På 70-talet var föreningen faktiskt så produktiv att de gav ut en biografi av Kim Il Sung – översatt till svenska. Den litterära kvaliteten är diskutabel, men att företa sig en översättning av boken är minst sagt ambitiöst. Ett ex finns att låna på Stockholms Stadsbibliotek.

Idag verkar föreningens aktiviteter begränsa sig till ett torgmöte då och då, ett par årliga delegationsresor till Faderlandet samt månatlig utgivning av just den tidning som jag fick hem igår.

Till skillnad från tidigare nummer som har dominerats av direktöversatta nordkoreanska propagandatexter så innehåller det här numret flera egenskrivna artiklar. De flesta innehåller de vanliga harangerna om Nordkoreas rätt till kärnvapen och protester mot militärövningar i Sydkorea – men en sida får mig att haja till.

Intressant. Andra bloggar om: , ,