Filmkväll på Koreas ambassad (och koreansk film i allmännhet)

Var på filmkväll/mottagning på Sydkoreas ambassad ikväll. Nej, tyvärr var det inget initiativ från ambassadens sida (som moderaterna nyligen verkar ha börjat med för de stora politiska bloggarna) för att få kontakt med Sveriges alla Korearelaterade bloggare - utan någonting jag fick reda på via Koreanska Sällskapets mailinglista. Som vanligt på plats i sådana sammanhang var ett antal adopterade koreaner - och jag. Och några andra Koreaintresserade, såklart.

Det jobbar otroligt trevliga människor på Sydkoreas ambassad på Djurgården. Ambassadören själv (eller?) stod vid dörren och skakade hand med alla besökare. Väl inne fanns en koreansk kock, med blåtandssnäckan på plats i örat, tillsammans med en massa människor vars uppgift det verkade vara att gå omkring och le och sprida trivsam stämning. Om det är en tiondel så trevligt att komma till det riktiga Sydkorea så måste jag verkligen åka snart.

Men, kvällens huvudpunkt var filmvisning. Och det är här jag tyvärr börjar få lite problem. Nordkoreansk film ser jag såklart gärna, vad den än må handla om. Trots att den ofta är väldigt...jag vet inte hur man ska uttrycka det. Obegriplig. Och det har inte främst med språket att göra.

För mig som inte är särskilt van vid koreansk film är strukturen helt omöjlig. Jag fattar helt enkelt ingenting, textremsan till trots.

Först händer det ena, sedan det andra, sedan är alla skådespelarna plötsligt otroligt upprörda och kastar saker på varandra. Någon är ledsen, men det förstår man inte eftersom alla är stenansikten. Huvudpersonen flyr hemifrån, familjen storgråter eller är arg. Huvudpersonen kommer tillbaka typ femtio år senare. Under tiden är Korea en stark, stor och stolt nation som blir förtryckt och kuvad av främmande makter, oftast Japan (detta ligger snarast som en slöja över hela filmen och genomsyrar det mesta). Ingen visar några känslor, men bakgrundsmusiken KANSKE låter en förstå att det är en bra grej som har hänt. Sedan börjar eftertexterna rulla. The end.

Jag menar verkligen inte att vara taskig eller nedsättande; problemet ligger hos mig. Det är jag som inte lyckas begripa någonting, de andra tittarna verkar helt hänga med. Det gällde ikväll såväl som då jag var på den koreanska filmfestivalen på Zita. Jag behöver helt enkelt övning. Några bra tips?

Den första koreanska filmen jag såg var Pulgasari. Då trodde jag att det var det faktum att den var producerad i en planekonomi och att regissören och huvudrollsinnehavaren var kidnappade som gjorde den så konstig. Men i jämförelse med resten av de koreanska filmer jag har sett måste jag säga att den var ett under av logik.

Detta till trots ser jag gärna mer koreansk film, så som sagt - ge mig era bästa tips!

Ping till intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om Sydkorea, Korea, film

Här är hotet mot Nordkorea

Såhär ser "aggressionen" som Nordkorea så ilsket har krävt ett stopp för. Politikerna i Seoul hindras "tyvärr" av någonting som kallas grundlagsfäst yttrandefrihet. Det är detta jag menar med att Nordkorea inte begriper att det finns juridiska begränsningar av statens makt i andra länder; någon sådan existerar nämligen inte i Nordkorea.


Pingat hos inressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om Nordkorea, Sydkorea, flygblad, propaganda, video, diplomati

Koreansk filmfestival i Stockholm

Under veckan har en koreansk filmfestival hållits i Stockholm, samtidigt som den i Pyongyang. Många av filmerna verkar vara väldigt spännande, jag är framför allt lockad av The Guardpost, som jag nog tyvärr inte kommer att hinna se. Imorgon är festivalens sista dag, så ikväll kommer jag att ta chansen och titta på Family Ties. Kanske dyker en recension upp på bloggen senare. Vi ses där!

Pingat hos intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om Sydkorea, Korea, film, filmfestival

Nordkoreas nyhetsbyrå om sydkoreansk förfalskning

Kommer någon ihåg BBC-dokumentären "Nordkorea - Skrämselns Politik" som SVT:s Dokument Utifrån sände för ungefär tre år sedan? Jag gör det. Den nordkoreanska nyhetsbyrån KCNA gör det.

Dokumentären var bland de första med att framföra påståendet om nordkoreanska tester av biologiska vapen på politiska fångar i landets koncentrationsläger. En avhoppad nordkoreansk soldat boendes i Sydkorea intervjuades, och visade upp dokument som skulle bevisa att nordkoreansk säkerhetstjänst beordat honom att under sin tid som lägervakt transportera fångar till ett av experimenten.

Problemet var bara att "Transportordern" var tryckt på papper som inte finns i Nordkorea, och med vissa ordval som inte vanligtvis förekommer i nordkoreansk byråkratilingo. Detta påpekades av inga mindre än Yonhap, Sydkoreas största nyhetsbyrå. De jämförde dokumentet med ett flertal andra nordkoreanska myndighetsdokument, och kom fram till att "Transportordern" troligen var en förfalskning. Mer om detta kan man läsa i kapitlet "The Camps and the Refugees" i Bertil Lintners "Great Leader, Dear Leader" (Silkworm Books 2004, Thailand: Chiang Mai).

Precis som Bertil Lintner påpekar i boken utgör motbevisade påhitt som det i dokumentären ett stort problem om de upptäcks. De ger den nordkoreanska regimens utländska sympatisörer vatten på sin kvarn. Ett av deras främsta argument brukar gå ut på att förtrycket och svälten i Nordkorea egentligen överdrivs i "Väst" av nordkoreanska avhoppare som antingen är ute efter pengar eller sina 15 minuter i strålkastarljuset. Någonting som naturligtvis, i de flesta fall, inte stämmer. Men i det här fallet tycks det stämma. Det innebär på intet vis att det är säkert att kemiska eller biologiska vapen aldrig testas på landets politiska fångar. Det innebär bara att det inte är bevisat.*

Idag skriver KCNA om amerikanska uttalanden om mänskliga rättigheter i Nordkorea. Det handlar om "the North Korean Human Rights Act", en lag som förpliktigar USA att spendera en viss summa pengar varje år på att främja mänskliga rättigheter i Nordkorea. För att visa på lagens orimlighet påstår KCNA att falsariet kring "Transportordern" tas upp i lagförslaget.**

But no sooner had the talks come to an end than the U.S. enacted and put into force the "North Korean Human Rights Act". It went the lengths of peddling the story of the "test of poisonous gas on human bodies" based on "testimonies made by defectors from the north", thus branding the DPRK as a "human rights abuser".

Därmed använder de påståendet om vapentester på levande människor precis på det sätt som många befarat att det ska användas. De som kämpar för mänskliga rättigheter i Nordkorea kan i alla fall vara glada över få troligen bryr sig om vad KCNA skriver.


* Jag säger dock ingenting om huruvida det är troligt eller ej. Jag vet inte.
** Jag har dock inte läst hela "NK Human Rights Act", så jag kan inte garantera att KCNA inte hittar på. Det vore ju inte direkt första gången.

Pingat hos intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om Nordkorea, Sydkorea, USA, KCNA, media, mänskliga rättigheter, vapen, lögner, förfalskning

Filmarna med VIP-pass

Om du någon gång har laddat ner en dokumentär om Nordkorea så är chansen ganska stor att du har sett något av Very Much So Productions.

Vad som har slagit mig när jag har tittat på deras filmer är hur pass löst regimen verkar hålla i dem när de är inne i landet, det hör inte till vanligheterna att filmare tillåts fånga t ex de undermåligare delarna av infrastrukturen på bild. Något jag även har undrat över är hur de lyckas få göra filmer om ämnen som de flesta journalister bara skulle kunna drömma om att få snudda vid inne i Nordkorea, att få tillträde till en medborgares hem är otroligt ovanligt även för en utlänning som bor i landet under flera år. Att dessutom få göra det och tillåtas att i filmen visa upp det kontrollsamhälle som Nordkorea är ännu konstigare, då regimens företrädare alltid kräver att få titta på bildmaterial innan det lämnar landet.

Jag gjorde alltså helt rätt när jag följde vännens SMS-uppmaning i fredags kväll och satte på CNN. I programmet "talkAsia" intervjuades filmbolagets "co-producer and expert on North Korea", Nicholas Bonner. Han besvarade nästan alla mina frågor. Med reservation för att mitt minne kan svika mig lite så var det ungefär det här som framgick:

Som så många andra av de som har kommit att arbeta med eller åt staten i Nordkorea så bodde Nicholas Bonner i Kina, i närheten av gränsen mot Korea. Året var 1988 och hans nordkoreanska vän (en av de få nordkoreaner som hade möjlighet att resa till Kina) föreslog att Nicholas skulle komma till Pyongyang och ta med sig några vänner, så skulle de få se att Nordkorea inte alls är det där konstiga landet som det framställs som i västerländsk media. Nicholas nappade, och åkte till Pyongyang med några kompisar. Sen åkte han en gång till, med några andra. Det slutade med att han startade Koryo Tours, en resebyrå som specialiserar sig just på resor till Nordkorea. Idag tar Nicholas runt tusen personer på resor varje år, och han hävdar att ingen utlänning har besökt landet lika många gånger som han själv.
Han bekräftade att han och hans team får filma ungefär vad de vill.

Jag har aldrig blivit tillsagd av myndigheterna att vi inte får filma något. De säger att 'visst, du visar upp vissa delar av vårt samhälle som vi kanske inte är stolta över, men du berättar i alla fall sanningen'.

Som anledning till varför just han och hans team får filma så fritt angav han den "koreanska mentaliteten". Han har jobbat med dem länge och han har varit ärlig under hela tiden och därmed byggt upp ett ömsesidigt förtroende. Jag skulle i och för sig tro att också de miljoner som de tusentals turisterna drar in kan spela en ganska stor roll.

Här är ett NBC-reportage om vad som enligt mig är deras mest intressanta film, dokumentären Crossing the line om amerikanen Joe Dresnok som gick över den 38:e breddgraden, gränsen mellan nord och Sydkorea, under 60-talet och som sedan dess har bott i Pyongyang.
Andra filmer som de har gjort är b la A state of mind som handlar om en ung flicka som förbereder sig för deltagande i den enorma massgymnastikfestivalen Arirang.

Bolaget står även bakom The game of their lives som följer med nordkoreas lag från fotbolls-VM 1968 på en resa till några av de platser där de överraskade världen och vann mot fotbollsnationers lag såsom Italien och England.

Jag hoppas att jag inte begår ett brott när jag berättar att några av de här filmerna finns att ladda ner som torrents via förslagsvis Isohunt.

Inlägget är pingat hos intressant.se.

Andra bloggar om: Nordkorea, dokumentär, Joe Dresnok

UPPDATERING 24/8/2007: Jag har hittat intervjun; se den här!