Anställd hos UNDP i Nordkorea får sparken efter kritik

Artjon Shkurtaj, numera fd anställd hos UNDP i Nordkorea, anklagar FN-myndigheten för att ha sagt upp honom från sitt forna jobb på grund av att han talade för högt om regelbrott och rena olagligheter i samband med UNDP:s verksamhet i landet. Under sin första arbetsdag uppger han att han hittat en bunt med falska dollarsedlar i ett kassaskåp på sitt kontor. Han talar även om hur de nordkoreanska myndighetsrepresentanterna vägrade gå med på att låta de av UNDP anställda nordkoreanerna få betalt i den lokala valutan WON; ingenting annat än euro eller dollar skulle accepteras som betalningsmedel. Betalningsmedel som naturligtvis var tvungna att gå genom staten för att sedan betalas ut till de anställda. Jag tvivlar starkt på att många tusenlappar av alla miljoner faktiskt har hamnat i de avsedda fickorna.

Man kan ganska enkelt konstatera att Nordkorea inte är det lättaste landet för hjälporganisationer att ha att göra med. Till och med under svältkatastrofens värre dagar - 1995 - vägrade man att låta FN:s World Food Program arbeta fritt i landet; tillträde gavs först inte till t ex Hamhung eller städer i nordöst såsom Chongjin och Najin. Anledningen antas ha varit att situationen var för katastrofal för att kunna visas upp för västliga ögon; något som bekräftades när WFP till slut - efter hot om att helt lägga ned verksamheten i Nordkorea - lyckades få verka nästan helt utan rörelserestriktioner.

Samma princip gäller för matbiståndet. Det är nu ganska allmänt känt att stora rissäckar donerade från bl a USA och Japan har sålts på de svarta marknaderna, till priser som den genomsnittlige arbetaren knappt kan få ihop genom ett års ihärdigt sparande. Mönstret är tydligt; ni i Väst får hjälpa oss på våra villkor. Det är ett privilegium för er att få göra det.
Samma attityd beskriver Erik Cornell i sin bok om livet som den första västerländska diplomaten att någonsin öppna en ambassad i Pyongyang; de utländska representationerna sågs snarare som upprättade och verkande till Kim Il Sungs ära än som vanliga diplomatiska representationer.

Med de erfarenheterna kanske det inte är konstigt att vissa FN-instanser, som pragmatiker, inte vågar utmana de minst sagt enorma strukturproblem som finns inom de nordkoreanska myndighetsapparaterna och det nordkoreanska sättet att arbeta. De vet vad som kommer att hända. Den nordkoreanska staten skulle förmodligen inte dra sig för att slänga ut hjälparbetare, utländska "gäster", som har mage att kritisera det socialistiska arbetarparadisets system.

Cynikern skulle kalla det hela för ett praktexempel på hur genomruttet och stabilitetskramande FN är, medan en person som sover med organisationens flagga ovanför sängen antagligen skulle peka på vilka de direkta effekterna skulle bli om FN-organisationerna tvingades ut ur landet och mena att man därför ibland måste rätta sig efter "värdarnas" regler och ageranden.

Vem som än har rätt så är jag i alla fall övertygad om en sak; att Artjon Shkurtaj talar sanning. Det är varken en nyhet att den nordkoreanska staten sysslar med pengatvätt eller att den föredrar hårdvaluta framför WON. Det enda nya är att någon faktiskt har vågat riskera någonting genom att prata högt om det.

Se bl a BBC