Kort fakta om Nordkoreas moderna historia

För att förstå det moderna Nordkorea så behöver man gå tillbaks till 1910, då Japan efter många år av försök lyckades göra Korea till sin koloni. Vad som följde beskrivs av de flesta koreaner som en lång tid av kolonialt förtryck; ett förtryck som fortfarande idag på många vis präglar den nordkoreanska politiken genom de ofta aggressiva utfallen mot Japan. Kolonialtiden skapade också en koreansk nationalism som även den starkt präglar den nordkoreanska retoriken. Det var i en kommunistisk koreansk patriotgerilla som Kim Il Sung, Nordkoreas avlidne men konstitutionellt evige president, levde den del av sitt liv som förmodligen har gett upphov till allra mest mytbildning och lyriska beskrivningar. Huruvida Kim Il Sung var den framstående och modiga gerillaledare som den officiella propagandan beskriver kommer man förmodligen aldrig att kunna få ett exakt svar på, men klart står i alla fall att han var aktiv i den väpnade antijapanska kampen under en period (mer om detta kan läsas i uppsatsen som jag länkar till i högerspalten).

Vid andra världskrigets slut då Japan besegrats delades Koreahalvön upp mellan segermakterna. Den södra delen ockuperades av USA och den norra av Sovjetunionen i två ockupationszoner som gick längs den 38:e breddgraden och endast var avsedda att vara temporära, men i augusti 1948 etablerades med kort intervall en syd och en Nordkoreansk stat.
De två ockupationsmakterna drog sig snart bort från halvön fysiskt, men Sovjetunionen lämnade kvar en hel del utrustning och ett antal militära rådgivare, de passade även på att utbilda en stor armé innan sin avfärd från Korea.

Många historiker hävdar att både Sydkoreas president Syngman Rhee och Nordkoreas president Kim Il Sung under tiden före Koreakriget ivrigt försökte övertyga sina respektive beskyddare om ett löfte om uppbackning vid en invasion av motsatt sida (ett faktum som i och för sig skulle kunna motsägas med Nordkoreas under den tiden avsevärt större armé). Kim Il Sung lyckades först, med att övertala sina två allierade Mao Tse-Tung och Josef Stalin. Den 25:e juni 1950 anföll Nordkorea sin sydliga granne. FN med USA i spetsen beslöt under månaden därpå att komma till sydsidans undsättning, och kriget var igång. Senare under kriget, då FN-styrkorna började röra sig mot den koreanska gränsen mot Kina beslöt Mao om att skicka in ett stort antal ”frivilliga” soldater i kriget för att sluta upp på nordsidan.

Koreakriget brukar ibland kallas för det mest meningslösa kriget någonsin. Till exempel så invaderades och befriades Seoul av de respektive arméerna fyra gånger om – men kriget slutade ändå precis där det började; vid den 38:e breddgraden. Dock slöts ingen fred utan endast ett stilleståndsavtal, detta är något som Nordkorea ibland använder som argument för att försvara den massiva kontrollen av medborgarna; landet ligger ju faktiskt i krig. Varför Sydkorea trots den formella krigssituationen lyckas existera som en fri demokrati brukar man dock inte få något svar på.

Under tiden efter Koreakriget präglades faktiskt regeringspartiet i Nordkorea, det Koreanska Arbetarpartiet (förkortas KWP på engelska) av inre motsättningar, och ett visst motstånd mot Kim Il Sungs ledarskap existerade. Detta motstånd gjorde Kim Il Sung effektivt och en gång för alla slut på 1956. Vid ett möte med det Koreanska Arbetarpartiets centralkommitté pekade ett antal kritiker på att det skulle kunna vara bra att minska en aning på personkulten kring Kim Il Sung, och att fria fackföreningar kanske vore en bra idé. Kritikerna stämplades direkt av Kim Il Sung som förrädare, amerikanska infiltratörer och kontrarevolutionärer. ”Jag är en imperialismens knähund” ska en av de åklagade tårögd ha sagt under den efterföljande rättegången (där alla de anklagade tvingades till bekännelser). Flera tiotals personer hängdes och många fler skickades till de koncentrationsläger som Kim Il Sung tidigare låtit bygga. Detta brukar beskrivas som den största utrensningen i det Koreanska Arbetarpartiets historia, och många historiker menar att det var då som Kim Il Sung slutligen grep tag om den totala makten över partiet.

Sjuttiotalets Nordkorea var en period av hög tillväxt och ett högt välstånd i relation till grannen i syd. Perioden brukar kallas för ”Chollima”, efter en flygande enhörningsfigur i koreansk mytologi. Men Sovjetunionens upplösning och minskat bistånd från Kina ledde ändå till en ekonomisk katastrof under nittiotalet. Svälten var massiv, och vissa forskare hävdar att så många som upp emot tre miljoner människor dog under perioden som i Nordkorea kallas för ”Den hårda marschen”. Namnet kommer från den vandring från Koreas södra del till Kina som Kim Il Sung sägs ha genomfört som trettonåring.

Koreahalvön har sedan krigets slut varit en väldigt spänd plats och krig har ofta varit nära förestående. Stämningen har dock lättats upp sedan Kim Dae-Jung, en före detta dissident i Sydkorea, blev landets president. Hans politik gentemot Nordkorea brukar kallas för ”solskenspolitiken”. En mjukare retorik och ett massivt bistånd till nord var några av de faktorer som gjorde politiken framgångsrik i den meningen att krigsrisken sjönk. År 2000 hölls det första toppmötet mellan de två länderna, och numera diskuterar man kontinuerligt tillsammans hur man ska kunna lösa de gemensamma problemen och frågetecknena. Men läget är fortfarande inte helt okomplicerat, Nordkorea hävdar fortfarande suveränitet över hela Korea, med olika argument. Ett brukar ibland vara att man hävdar sig ha genomfört hemliga, underjordiska val i Sydkorea, där resultatet blev ungefär som i Nordkorea – 99% ville naturligtvis då ha Kim Il Sung som sin president.

Nordkorea har sedan länge haft en ganska speciell strategi för att skaffa sig hårdvaluta till statskassan och till ambassaderna runt om i världen. Man har helt enkelt uppdragit åt tjänstemän på sina ambassader runt om i världen att sälja narkotika, vapen och svartsprit. Pengatvätt har också varit vanligt förekommande, liksom mer eller mindre ljusskygga vapenaffärer med framför allt Iran och Pakistan. Sedan några år verkar dock strategin till stor del ha ändrat form – nu handlar det mer om legitim affärsverksamhet, ofta i form av handelsbolag i Hong-Kong och övriga sydostasien. Man har även etablerat två s k ”industrizoner” – en i Rajin-Sonbong i nordöst, och en nyligen uppstartad i Kaesong, nära gränsen mot Sydkorea. Den senare har utvecklats i samarbete med det sydkoreanska konglomeratet Huyndai-Asan. Det återstår att se hur framgångsrik den senare blir; den förstnämnda zonen i Rajin-Sonbong har nämligen knappt lockat ett enda företag. Detsamma gäller för den tilltänkta zonen i Sinuiju, som aldrig blev av just av den anledningen. Men trots tidigare misslyckanden verkar den nya vägen se klar ut; Nordkorea försöker åtminstone delvis att orientera sig mer och mer mot resten av världen och deras sätt att skaffa sig välstånd. Vissa menar att utvecklingen är väldigt lik den som skedde i Kina.
Mer om Koreahalvön kan man med fördel läsa i någon av de böcker som jag rekommenderar i Koreabloggens högerspalt