måndag 27 augusti 2007

Det blir aldrig som man tänkt sig

Mellan 1959 (då japans ekonomiska boom tog sin början) och 1984 flyttade 93 340 japanska medborgare till Nordkorea. Låter det konstigt? Det är det, på sätt och vis.

Sedan kolonialtiden (som inleddes 1910 och tog slut i samband med att Japan besegrades i andra världskriget) har det bott en stor grupp etniska koreaner i Japan. I takt med Japans demokratisering har deras status klart förbättrats, men de har under väldigt lång tid levt som andra klassens medborgare. De har diskriminerats på arbetsmarknaden och trakasserats av det övriga samhället. Det var framför allt segregationen som en gång i tiden skapade Chongryon, som idag bland annat driver egna skolor och dagis för de japanska koreanerna. Det var inte längesen som porträtt på de nordkoreanska ledarna hängde på klassrumsväggarna.

Från början var Chongryon och Mindan – den pro-sydkoreanska motsvarigheten – en och samma organisation, som fungerade som en intresseorganisation för den koreanska minoriteten. De var enade i syftet att stärka sina rättigheter i det japanska samhället.

Efter Koreakriget, då Korea delades, splittrades också den koreanska organisationen i två delar. Chongryon blev den större av de två. Anledningen till att majoriteten av koreanerna i Japan bestämde sig för att alliera sig med Nordkorea sägs vara att Nordkorea även då var den part som var allra mest intensiv i sin nationalistiska retorik.

Romantiken kring det nya kommunistiska norra Korea var stor hos koreanerna i Japan, varav många var kommunister i någon form. Det norra Korea skulle kunna återupprätta den nationella stoltheten; Syd var nämligen inte så mycket att ha. Fattigdomen var utbredd och förtrycket under Syngman Rhee var hårt.

Med tanke på allt detta så kanske det inte alls var så konstigt att många av de japanska koreanerna ville ”hem” - till den norra delen av Korea, d vs. Dit flyttade alltså över nittiotusen personer - trots att många av dem faktiskt härstammade främst från södra Korea. Livet i det nya hemlandet blev dock inte riktigt som de hade tänkt sig.

Bland dem vars öde inte blev som familjen hade räknat med finns Kang Chol Hwan, författare till boken ”Aquariums of Pyongyang”. Hans familj emigrerade från Nordkorea till Japan, och till en början verkade livet bli nästan bättre än vad någon hade vågat hoppas på. Hans farfar och hans pappa fick bra jobb och de tilldelades ett stort fint i hus i den redan då priviligerade huvudstaden Pyongyang.

Men samma paranoia och misstänksamhet som drabbade så många andra av de inflyttade från Japan drabbade även Kangs familj. Många av dem skickades till koncentrationsläger, på extremt lösa grunder, om anledning alls gavs.

Kang Chol Hwan vet fortfarande idag inte varför han fick tillbringa nästan hela sin ungdom i nordkoreas största läger, Yodok, men hans teori är att hans farfar blev falskt angiven av någon konkurrerande anställd på sin arbetsplats. Enligt Kim Il Sungs tregenerationsprincip – som innebär att en brottslings släktingar tre generationer framåt måste fängslas och omformas för att radera ut den ”brottsliga genen” – skickades alltså även Kang med familj till Yodok. Kang hade tur, till skillnad från en stor del av hans familj som dog i lägret, likt tiotusentals andra av de koreanska japanerna.

Varför de koreanska japanerna på ett så brutalt sätt utsattes för den yttersta av samhällets paranoia kommer nog ingen någonsin att exakt kunna definiera. Men Tessa Morris-Suzuki har forskat i omständigheterna rörande massemigrationen, och funnit en hel del mer eller mindre uppseendeväckande fakta.

Emigrationen var, som den nya forskningen visar – ett resultat av en rad olika parters viljor att skyffla över de koreanska japanerna och deras problem på någon annan. Det hela utmålades som ett humanitärt projekt vars syfte var att hjälpa koreanerna till en bättre framtid i ett land som förmådde ta hand om dem. Men som en japansk Röda Korset-representant berättar för Teresa Morris-Suzuki var den japanska regeringens mål snarare att ”bli av med tiotusentals småkommunistiska och fattiga koreaner”.

Japan arbetade även aktivt för att öka koreanernas incitament att flytta. De av dem som levde på bidrag fick sin enda inkomst dramatiskt minskad. Detta samtidigt som ett liv i Nordkorea såg lovande ut, med en generell blomstrande välfärd.

Amerikanerna verkar mest ha stått vid sidan och gett sitt tysta godkännande till det hela.

[…] MacArthur personally sympathised with the public emotion, commenting (as the Australian Ambassador at the time reported) that "he himself can scarcely criticize the Japanese for this as the Koreans left in Japan are a poor lot including many Communists and many criminals.

Läs Theresa Morris-Suzukis artikel i Japan Focus här. Videon nedanför är också klart sevärd. Jag beställde hennes bok igår, ett omdöme utlovas när den är färdigläst.

Intressant?


Andra bloggar om: , ,

3 kommentarer:

Annika sa...

Jag rekomenderar filmen för den som får tag på den.

Annika sa...

Heh, filmen Dear Pyongyang ska det vara.

Koreabloggen sa...

Tack för tipset!! Jag ska genast se om den går att beställa via amazon eller liknande. Har Du sett den själv? Hur fick du isåfall tag på den?
Hälsn,

Koreabloggen