Relativism i sin renaste form

Chosun Ilbo har en ledare i dagens nätupplaga där de tar upp en sydkoreansk delegations eventuella besök i Pyongyang inför Arirang-festivalen. Först hade jag tänkt skriva en kommentar om att jag inte helt kan köpa deras beskrivning av festivalen som en kränkning av de barn som deltar; många längtar säkert, även innerst inne, efter att få visa upp sig inför den Käre Ledaren Kim Jong Il. Vilket inte alls är konstigt med tanke på den uppfostran staten ger dem.

Men istället fastnade jag vid vad som beskrivs som ett citat av Sydkoreas 'återföreningsminister' (en slags minister ansvarig för relationer med Nordkorea). Chosun Ilbo skriver såhär:

Regarding North Korea’s human rights violations, Lee pretended not to know, saying human rights issues should be interpreted according to the unique circumstances of a particular society. He added that there was no concrete evidence of human rights violations in the North.

Ju mer jag har läst om Korea, desto mer sympatiskt inställd har jag blivit till Solskenspolitiken. Ur en pragmatisk synvinkel så kan man absolut tycka att en mjuk strategi gentemot Nordkorea fungerar bättre än en hård, och faktiskt - spänningen på Koreahalvön har minskat sedan Kim Dae Jung lyckades göra Solskenspolitiken till ett slags konsesus i sydkoreansk politik.

Men Lee Jae-joung, återföreningsministern, bevisar genom sitt uttalande den moraliska avgrund som ett avkall på ens grundläggande principer kan skapa.

Sydkorea har inte ett avsättande av Kim Jong Ils regim som ett mål, vilket man ur vissa perspektiv kan förstå, men att dra det så långt som att ursäkta förtrycket genom kulturrelativism är utan tvekan ett svek gentemot alla de kanske hundratusentals människor som lider i Nordkoreas gulag-system, på grund av "brott" som de kanske inte alls har begått.

Solskenspolitiken har gått alldeles för långt.

Pingat hos intressant. Andra bloggar om: Nordkorea, Sydkorea, sydkoreansk politik, förtryck, relativism