Vad gör Nordkorea på terrorlistan?

Ett aktuellt ämne i kanske främst sydkoreansk media är förhandlingarna mellan USA och Nordkorea om att stryka de senare från den amerikanska listan över nationer som på något sätt underblåser terrorism.

Nordkorea säger att amerikanerna redan har strukit dem – medan USA uppger att ingenting egentligen har beslutats i frågan. Man får anta att den senare talar sanning eftersom bollen tydligt ligger på deras planhalva.

Det hela är lite krångligt. Nordkorea är ju inte direkt av de stater som på senare tid har gjort sig kända som sponsorer av terrorism. Nä, i de sammanhangen är det ju främst diverse länder i Mellanöstern som man brukar höra talas om. Vilket man kan tycka är lite orättvist. Nordkorea har på många sätt förtjänat en plats i det laget.

Det som brukar nämnas som den främsta anledningen till Nordkoreas plats på terrorlistan är kidnappningarna av ungefär åttio japanska medborgare under 70 och 80-talen, något som Chongryon för övrigt sägs ha hjälpt till med på olika sätt. De kidnappade japanerna – varav några fortfarande sägs vara vid liv i Nordkorea – fungerade (eller fungerar?) som lärare åt blivande nordkoreanska spioner, som skulle lära sig att uppföra sig som västerlänningar, för att kunna smälta in bättre i de länder dit de var tänkta att skickas. De kidnappade japanerna fick även lära de nordkoreanska agenterna japanska.

Men någonting inte alls lika flitigt omskrivet är Nordkoreas relationer till mer eller mindre ljusskygga terrorgrupper. Förhållanden som det idag nästan aldrig talas om blomstrade under 70 och 80-talen.

Då fanns det åtminstone tio stycken kända träningsläger för militanta terrorister från olika rörelser i tredje världen i Nordkorea. Dessutom tränade man vid något tillfälle folk på plats i Algeriet, Angola, Chile, Kuba, Libanon, Libyen, Zimbabwe (som jag kommer att berätta mer om i ett annat inlägg), Mozambique, Somalien och Uganda.

Detta var alltså de länder som man bedrev faktisk träning i – men människor av många andra nationaliteter än ovan nämnda har tränats av eller i Nordkorea. En av de inblandade i kidnappningsförsöket av Anna Greta Leijon, mexikanen Armando Carillo, hade tränats under ett och ett halvt år i utkanten av Pyongyang.

Men den antagligen mest globalt kända organisationen som fick hjälp av Nordkorea var PLO. Faktum är att Kim Il Sung personligen jobbade väldigt aktivt för att stärka den militanta palestinska rörelsen. När en PLO-delegation åkte till Pyongyang 1970 mötte den Store Ledaren dem personligen på flygplatsen.

En månad efter deras besök kom ledaren för en annan palestinsk organisation, det marxistiska PFLPs George Habbash, till Nordkorea där de förutom att bli lovade stöd från landet även sattes i kontakt med en japansk kommunistisk terrorgrupp, den Japanska Röda Armén. Ett resultat av deras samarbete var bland annat den blodiga attacken mot Lods flygplats i Israel 1972. Den utfördes av just den kommunistiska japanska organisationen. De lyckades mörda tjugosex civilpersoner.

Palestinska terrorister tränades på tre olika platser i närheten av Pyongyang, och vapen skickades till dem via Syrien. Nordkoreanska instruktörer har varit i Yemen och bland annat lärt japanska och palestinska terrorister hur man apterar minor och gömmer dem för att ge blodigast möjliga resultat.

Ideologiska slagord och floskler kan citeras som anledningar till den här typen av stöd. Viljan att ”sprida rättvisa och frihet”, att ”hjälpa de förtryckta folken”, och att ”exportera den brinnande Juche-flamman” har säkert varit en bidragande anledning, men en uppenbar förklaring är såklart en strävan efter makt och inflytande.

Men min hemsnickrade teori är att den nordkoreanska självbilden också har en stor roll att spela. Man har alltid sett sig själv som en väldigt viktig spelare på den globala arenan. Jag är övertygad om att mycket av det stöd som Nordkorea genom åren har gett åt vänstergerillor och före detta kolonier i tredje världen har varit en del av ett försök att skapa sig en egen maktsfär, likt de som Sovjet och Kina hade under sina glansdagar. Eftersom man uppfann Juche – idén som skulle bli räddningen för varje förtryckt folk på planeten – så anser man sig vara större än man dagligen får credit för.

Nordkorea är egentligen en stormakt – resten av världen har bara inte upptäckt det än. Och varje stormakt med självaktning har som sagt en egen sfär av stater som man kan lita på i trängda lägen, vare sig de egentligen vill det eller inte. Tyvärr verkar inte obskyra vänstergerillor och ett litet antal f d kolonier ha räckt hela vägen fram.

Pingat hos intressant. Andra bloggar om: Nordkorea, mellanöstern, palestina, PLO, PFLP, terrorism, Sovjet, Kina, makt, terrorlistan, USA, Israel