Att gå med paraply i Stockholm när det regnar i Pyongyang - del tre

Mycket mer ur det senaste numret av Koreainformation förtjänar att kommenteras. Men för att inte tråka ut er med långa utläggningar och historiska tillbakablickar avslutar jag med att citera vad som skulle kunna ses som ett underbart exempel på självironi.

Samma person som intervjuade Esko Koskinen – Torbjörn Björkman – har ”recenserat” Caroline Salzingers bok ”Hälsningar från ondskans axelmakter”. Boken handlar om Salzingers upplevelser under resor till Nordkorea, Iran, Irak, Syrien, Libyen och Kuba. Det behöver kanske inte ens påpekas att det i tidningen görs ett tappert försök att såga Salzingers bok. Men jag vet inte hur pass bitande följande argument egentligen är.

”Hennes bok publicerades strax innan jag med en studiegrupp på tjugofyra svenskar besökte Demokratiska Folkrepubliken Korea, DFRK. Vi märkte omedelbart att hon ljuger grovt. Hon påstår att hon bara fick bo på ”ett av de två hotell som får ta emot utlänningar i Pyongyang”. Vi tjugofyra bodde på ett annat hotell än där hon bodde, och gick på kvällarna ofta till Koryo Hotell, ytterligare ett annat hotell med utlänningar. Det finns således fler än två hotell för utlänningar”.

Där fick de henne verkligen. Efter ”grov lögn” om antalet hotell i Pyongyang är det såklart enkelt att konstatera att resten av boken inte är ett dugg läsvärd. Eller?

Men nu till den antagligen omedvetet självironiska avslutningen av recensionen. Efter att ha kommenterat Salzingers uppfattning av Pyongyang som en ”kusligt folktom” stad radas ett antal ursäkter för frånvaron av bilar upp – och det hela avslutas med två i sammanhanget helt fantastiskt roliga meningar.

”Att gå är en mänsklig nödvändighet. Nordkorea är ett överlevnadsexempel för världens alla bilburna och överfeta”.

Jag kan knappt bärga mig inför nästa nummer av tidningen.

Intressant? Andra bloggar om: Nordkorea, medlöpare, Svensk-Koreanska Föreningen, Caroline Salzinger